Live on the blonde side of life

Livet på posten rullar på. Allt är hejsan-svejsan så idag gick vi hem halv fyra, med betald lön till klockan sex. Sånt är nice. Kom hem och gick ut en sväng i slasket med Kristjana. Också nice. Igår speladevi Monopol hemma hos Minna och på vägen hem lyckades jag hamna på varenda avfart i hela stan förutom de jag skulle av på, såklart.

Det känns som att allt börjar sjunka in nu. Allt som hänt och allt som inte hänt. Det här året... vilken resa. Aldrig har jag kämpat så mycket och tvivlat så mycket och aldrig har jag varit så stark. Men som cirkeln, ni vet.  Starkast och svagast möter varandra där cirkeln sluts. Och helt plötsligt är jag hemma igen, som att allt var som vanligt. Att jag haft ett annat liv i ett annat land känns så overkligt. Alla som jag träffade i London kommer jag antagligen aldrig se igen. Jag borde vara så lycklig för livet är ändå sjukt bra men senaste dagarna har jag bara känt mig så konstig. Dessutom började det regna när jag skulle ut och träna så jag har kollat på How i Met Your Mother i tre timmar istället. Nu är jag helt ikapp och nästa avsnitt kommer när då?. Sorg.

Den här veckan jobbar jag på posten och sorterar julkort. Det går ganska exakt ut på att jag lägger vanliga julkort i en låda och figurformade i en annan. Förra veckan ringde chefen och sa att "Jag läste ditt CV och det ser riktigt bra ut och jag tänkte ge dig jobbet" och jag kände såklart FAN vad grym jag är som SOPAR BANAN med resten av alla losers. Igår när jag väl var på plats insåg jag att det uppenbarligen bara var fem personer som hade sökt jobbet.  

Ikväll var jag med mor i stallet igen och jag kan inte förstå att det var ett halvår sen jag satt på hästryggen. Imorgon måste jag ta tag i mig själv och livet och allt sånt. Typ bestämma om jag ska börja rida eller skaffa gymkort eller medryttarhäst. Eller alltihop. Och kanske mest av alla skaffa mig en sysselsättning. Det känns så tragiskt att jag nu mer är arbetslös. Jag är inte en person som är arbetslös. Jag är mellan jobb. Alternativt på obetald semester. Men mest mellan två jobb, det brände inombords när jag anmälde mig på Stadiums hemsida och kryssade i arbetslösrutan.
   Idag försökte jag dela ut lite cv:n, och fastän det typ har blivit min favoritsport (övning ger färdighet, ni vet) så var idag ingen dunderdag. När jag sökte på Haglöfs synade chefen mig från topp till tå, rynkade på näsan och frågade ”och du tror sportbutik är nåt för dig?”. Ehhh ja läs mitt personliga brev MONGO. (Sa jag bara inombords - såklart. Känns dumt att bli ovän med chefen innan man fått jobb). Så näe, rond ett var inte den bästa men tur att det inte är slut än på ett tag. Sen när jag kom hem hade nån från citymail ringt, och inget vettigt företag ringer väl och säger att man inte fått ett jobb? Imorgon ska jag ringa dit igen och höra vad de hade på hjärtat.   
  Åter till stallet skulle mamma & co hoppa idag. Tanter som ska hoppa fyra decimeter är en ganska ängslig skara. Hennes häst tog årets språng och ett tag tror jag min mor var tre meter över marken. Långa hundradelar innan man visste om hon att hon verkligen skulle sitta kvar. ”Tanter över 50 ska inte ramla av”, som en i hennes grupp så fint uttryckte det.