Live on the blonde side of life

Idag busringde nån mig. Det var sjukt länge sen det hände sist. Faktiskt så länge sen att jag inte ens fattade att det var busringning. Jag känner mig som en uråldrig kärring. Sån som hatar moderniteter som elektricitet och köper både Expressen och Aftonbladet. 
  Jag trodde liksom det var Erik som ringde, så ni kan nog föreställla er tystnaden i andra änden när jag säger "HEEEEEJ!!! Är det du??".
"Ehh, jaa, det är jag?!" svarar människan som jag inte alls känner.
"Har du bytt nummer?" frågar jag då människan som inte alls låter som Erik. Sen hör jag inte vad andra änden säger och sen är det lite jättestel ordväxling när jag säger "Nej det är inte Erik" och personen som inte är Erik säger "Jo det är det". Sen säger jag "Nej det låter inte som Erik" och personen som inte är Erik frågar nåt jävlig opassande och jag tänker "What??!!!" och jag lägger på. Och inser efter en stunds eftertanke att det är fråga om en sån där "busringning" som jag ägnade mig åt back in the days. En av den högre skolan där när man inte ens använder dolt nummer, för då kan man från ett fnissigt bus gå till en riktigt konversation. Katching liksom.
 Sen spelar jag cool och oberörd ett par sekunder innan verkligheten, det vill säga nyfikenheten, kommer ikapp och jag känner ett akut behöv av att veta vem som fortfarande ägnar sig åt busringningar 50 år efter normala folk gav upp det. 
  Så jag sms:ar människan, som inte var Erik och inte finns med på varken Hitta.se eller Eniro, och frågar varför denne busringer utan dolt nummer, varpå denne ringer upp och ber om ursäkt och säger "Vi träffades i Åre förra året när du och din kompis sa att ni hette Madeleiene och Victoria Bernadotte"

Haha. Livet.