Live on the blonde side of life

Inte för att du alltid är min bästa vän, men för att du på nåt sett får mig att alltid tro på dig. Tack för alla dagar, kvällar och nätter. För alla bra stunder och för helvetesstunder, som får mig att älska de bra stunderna ännu mer. För att du, visserligen den hårda vägen, lärt mig vilka jag ska ha i mitt liv. Tack för alla fina människor jag mött, för alla fula människor jag mött, och för alla människor som inte går att placera i någon kategori alls. Tack för alla knäppa efterfester och för alla skratt. Tack för oliver, solsken och pudersnö. Jag tackar inte för alla gånger du fått mig att tvivla på allt eller varenda gång rulltrappan i Spånga inte fungerar och man har så helvetes bråttom att det hänger på hundradelarna. Men för resten; tack. Jag älskar dig. Snälla låt mig få leva till hela jag är ett russin.  

Alltså ahhhhhhhhhhh. Varför vill man ALDRIG ha nåt förrän man inte längre kan få det? Det har aldrig någonsin slagit fel. Femton "jag vill träffa dig"-sms är bara bullshit. Det enda som triggar är "Jag kommer vara bortrest ett tag". Livet: styr upp dig nu för fan. Har vi inte diskuterat det här ämnet en miljon gånger?

Lördag kväll, jag är FETT taggad, mina vänner är:

Söndagar är stora vara-ful-och-promenera-dagen. Så idag gick jag och Madde en sväng runt vårat vackra Nälsta. Killkompisar, kollegor och övrigt löst folk i alla ära, men inget står sig mot äkta tjejsnack. Att bara mala på om allt som man inte riktigt pratar om med alla.
Som kärlek. Som om hur lång tid det tar att verkligen släppa en person man haft nära. Jag har tänkt på det ett tag.
Speciellt hur hela själen liksom kråmar sig innanför skinnet när man hör en speciell låt, bara för man kopplar den låten till en person eller speciell stund. Det finns x antal låtar jag aldrig lyssnar på eftersom de bara påminner om dessa x antal killar som betytt alldeles för mycket. Sen, efter ett tag, för mig ganska lång tid, kommer den där dagen när den där låten går på radion och så går man och nynnar och sjunger med genom halva låten innan man kommer på sig själv att man inte bryr sig. Den dagen är så ljuvlig.
Jag hade en sån dag nån gång i slutet av vintern när jag helt plötsligt inte bytte radiokanal när Someone like you spelades. Den låten kan ju kanske vara den mest klyschiga kärlekslåten av alla. Men, jag var inte så kaxig när jag fortfarande velade fram och tillbaka om jag kanske borde gett det en chans till. För vem vem om man någonsin träffar någon som han igen? Antagligen kommer jag aldrig igen hitta nån som ger mig alla gula mentos bara för jag inte gillar de som är rosa och orange. Men kanske någon som är fett bra på helt andra sätt.

Idag tittade jag igenom lite gamla bilder. Som till exempel albumet från när jag fyllde 18. HERREGUD. Alla dessa jävla bildbevis?? Tur att det blir bättre med åren...

- Efter tre månaders systematiskt sms-plankande har jag nu skaffat mig ett (lagligt) busskort
- Efer 20 års utanförskap är även jag välkommen på systembolaget
- Ovan nämna dag firade vi med middag på Himlen Därtill som Klara P sågade med orden "Okej om det är äckligt, men man ska alla fall bli mätt". Jag däremot tyckte det var ganska bra och väldigt fin utsikt.
- Våren kom till Posten i Solna Business Park och nu är varje dag en svettfest
- Några av männen i mitt liv är hemma igen, däremot saknas kvinnorna fortfarande. "Jag kan vara din tjejkompis om du vill" erbjöd sig Kire, men jag tror äkta tjejsnack in bör nå hans öron.
- Årest valborg blev den mest bojkottade någosnsin. Alla fall av mig, som inte ens gick till Gläntan utan somnade klockan tio.

Idag busringde nån mig. Det var sjukt länge sen det hände sist. Faktiskt så länge sen att jag inte ens fattade att det var busringning. Jag känner mig som en uråldrig kärring. Sån som hatar moderniteter som elektricitet och köper både Expressen och Aftonbladet. 
  Jag trodde liksom det var Erik som ringde, så ni kan nog föreställla er tystnaden i andra änden när jag säger "HEEEEEJ!!! Är det du??".
"Ehh, jaa, det är jag?!" svarar människan som jag inte alls känner.
"Har du bytt nummer?" frågar jag då människan som inte alls låter som Erik. Sen hör jag inte vad andra änden säger och sen är det lite jättestel ordväxling när jag säger "Nej det är inte Erik" och personen som inte är Erik säger "Jo det är det". Sen säger jag "Nej det låter inte som Erik" och personen som inte är Erik frågar nåt jävlig opassande och jag tänker "What??!!!" och jag lägger på. Och inser efter en stunds eftertanke att det är fråga om en sån där "busringning" som jag ägnade mig åt back in the days. En av den högre skolan där när man inte ens använder dolt nummer, för då kan man från ett fnissigt bus gå till en riktigt konversation. Katching liksom.
 Sen spelar jag cool och oberörd ett par sekunder innan verkligheten, det vill säga nyfikenheten, kommer ikapp och jag känner ett akut behöv av att veta vem som fortfarande ägnar sig åt busringningar 50 år efter normala folk gav upp det. 
  Så jag sms:ar människan, som inte var Erik och inte finns med på varken Hitta.se eller Eniro, och frågar varför denne busringer utan dolt nummer, varpå denne ringer upp och ber om ursäkt och säger "Vi träffades i Åre förra året när du och din kompis sa att ni hette Madeleiene och Victoria Bernadotte"

Haha. Livet.