Live on the blonde side of life

Söndagar är stora vara-ful-och-promenera-dagen. Så idag gick jag och Madde en sväng runt vårat vackra Nälsta. Killkompisar, kollegor och övrigt löst folk i alla ära, men inget står sig mot äkta tjejsnack. Att bara mala på om allt som man inte riktigt pratar om med alla.
Som kärlek. Som om hur lång tid det tar att verkligen släppa en person man haft nära. Jag har tänkt på det ett tag.
Speciellt hur hela själen liksom kråmar sig innanför skinnet när man hör en speciell låt, bara för man kopplar den låten till en person eller speciell stund. Det finns x antal låtar jag aldrig lyssnar på eftersom de bara påminner om dessa x antal killar som betytt alldeles för mycket. Sen, efter ett tag, för mig ganska lång tid, kommer den där dagen när den där låten går på radion och så går man och nynnar och sjunger med genom halva låten innan man kommer på sig själv att man inte bryr sig. Den dagen är så ljuvlig.
Jag hade en sån dag nån gång i slutet av vintern när jag helt plötsligt inte bytte radiokanal när Someone like you spelades. Den låten kan ju kanske vara den mest klyschiga kärlekslåten av alla. Men, jag var inte så kaxig när jag fortfarande velade fram och tillbaka om jag kanske borde gett det en chans till. För vem vem om man någonsin träffar någon som han igen? Antagligen kommer jag aldrig igen hitta nån som ger mig alla gula mentos bara för jag inte gillar de som är rosa och orange. Men kanske någon som är fett bra på helt andra sätt.