Live on the blonde side of life

Känner ni också att det är dags för en ny kategori med enbart framtidsplaner? Hur som, jag har tänkt lite på det här med college och det skulle ju vara nice... väldigt nice. Det skulle vara typ det bäste jag någonsin gjort. Men också väldigt krångligt och dyrt. Så då har jag tänkt lite på detta med språk och kommit fram till att franska skulle vara kul att kunna. Alternativt bättre spanska. Det bästa med detta: Det går att plugga 30 högskolepoäng, i franska eller spanska, i Barcelona och Nice. 5 av 5 toasters. Nu är dock frågan español eller francais. Paella vs Moules Marinéres. Champagne vs Sangria. Please stay tuned for tomorrow's plans.

 

Idag var jag ute och sprang. Och ni vet ju alla att innan man är bra på det är det ett helvete. Som idag, när det hällregnade blötsnö och blåste från ALLA håll och jag insåg alldeles för sent att oavsett om jag vänder eller fortsätter är det bara is, is och is så långt ögat når och inte en själ som kan rädda mig om jag ramlar och bryter lårbenshalsen, då är det ett extra jävligt helvete. Då saknar man sånt här lite extra mycket:

1, missa pendeln med 3 sekunder

Igår släpade jag mig äntligen till frissan, och det var precis så förnedrande som jag hade förutspått. Men bra vart det. Kort som satan och mycket kortare än tänkt, men det var på tiden. Bort med det gamla och in med det nya. Kan knappt fatta att jag vågade kapa så mycket. Nu ska den nya, korthåriga Anna erövra världen. 

Senare på kvällen invigde jag min nya frisyr med att dansa till fötterna blödde. Förhoppningsvis var det sista gången på Amba på ett bra tag. Fan vad mycket fult jag känner om det stället som förr var asnice men nu bara är svettigt och blattigt.
 Idag har jag och mor gått runt Kungsholmen och sen har vi kollar på kontoret, som sög big time, och wallander. Skön söndag.

Ibland undrar det hae varit om jag hade stannat i London. Som nu till exempel, mitt i natten strax innan det blir ljust och alla tankar snurrar runt, runt, runt. Jag mådde skit sista tiden jag var där och ensamheten var så stor och oövervinnerlig att den tog över. Men nu, när jag fått lite perspektiv på allt, ser jag på det med nya ögon. När jag insett att Stockholm inte är en idyll, när mina bästa vän är på andra sidan jordklotet och hälften av mina övriga vänner knappt ens lämnade ens hejdå-lapp innan de tog sitt pick och pack och försvann ur mitt liv. Ensamheten förflyttade sig bara från England hit. Dit jag gick följde den med. Såklart jag visste att det skulle vara såhär när jag satt där i mitt vidriga lilla rum i judekvarteren i Stoke Newington, men jag var inte förberedd på att det skulle kännas såhär. Jag ångrar inte att jag åkte hem till Sverige igen, det var det bästa jag kunde gjort. Efter ett fullspäckat år och så hamnade jag i ett nytt land och till slut kom det ikapp och jag vill bara hem och inte tänka. Men nu när jag blivit ompysslad och hunnit sova lite i min egna säng och klappat lite på min katten kommer behovet av äventyr tillbaka. Visst blir ingenting bättre av att åka iväg, saker och ting löser sig inte för att man lämnar landet men på något sätt känns det mer hanterbart. Jag tyckte bättre om London-versionen av mig själv. Jag var så mycket starkare då. Ensam är fan stark. Ensam är jävligt ensam, men samtidigt väldigt stark. Eller, starkare är kanske inte dett rätta ordvalet? Men jag hade alla fall lite glöd, jag ville något. Varje dag var ett äventyr och allt var spännande. Eller, fel igen, första två månaderna var så. Sen blev det ju kaos och helvete av allt. Hur som helst kändes det alla fall som att jag levde. Nu är jag bara världens crybaby som väntar på ett tecken från ovan som säger vad jag ska hitta på nu när jag är tillbaka på ruta ett. Det passar mig inte att vänta på framtiden, jag vill leva nu. Varför föddes jag utan tålamod? Varför är jag så dålig på att bita ihop och bara köra på? Varför kan jag inte bara ta livet som det kommer och andas lite? Eller ska jag vara glad för att jag alltid vill mer? Den egenskapen kommer ta mig långt, och har redan gjort att jag upplevt en massa, så kanske borde jag vara tacksam över den där gnagande rastlösheten? Fan fan fan, jag som hade tänkt stanna hemma och jobba och sen åka iväg och plugga i Kalifornien, precis som jag alltid drömt. Men helt seriöst vet jag inte om jag är kapabel att mala på här hemma i ett halvår till. Snälla Gode Gud, visa att du finns, och ge mig ett tecken. På vad som helst.
 

Yes, detta är vad jag ägnat mig åt på sistone. (eller?)

Nyss gick Mimmie hem och skitungen kom precis hem från down under och nu drar hon till alperna. Fanfanfan vad jag vill med. Det hade man kunnat räknat ut med lilltån att jag aldrig skulle kunna stanna hemma och jobba i ett halvår. Kämpa, Anna. Kämpa.

Jag kom precis att tänka på hur jag ful jag har blivit på sistone. Nu är det inte meningen att folk ska säga "men åhh du är ju ASSNYGG blablabla" utan jag är mer fascinerad över hur det inte rör mig i ryggen för fem örre. Inte för att jag varit den mest utseendefixerade personen förut men nu är det extremt.
  Jag har till exempel tre outfits jag använder: postenkläderna, mjukiskläderna samt träningskläderna. På fötterna, i ur och skur, ett par gamla och slitna uggs, alternativt löparskor med extra mycket stötdämning. Mitt smink används endast i nödfall, naglarna ser ut som en byggarbetares, håret tvättas en gång i månaden och är så slitet att jag inte ens vågar gå till frissan. Dessutom ska vi ju inte glömma att det är pissgult efter min misslyckade hemmaslingning i julas. Eller, för att vara helt ärlig är det pissgult med råttfärgad utväxt. Så sjukt. Jag tror aldrig jag varit såhär risig någonsin - och det är så befriande. Är det inte fascinerande hur vissa saker ibland kan vara så viktiga och ibland så oviktiga?

(Det var allt jag ville dela med mig av just nu) 

Så OVERKLIGT bra. Och kolla kroppen på kvinnan ovan. Folk som säger att tjejer inte ska ha muskler kan ju hoppa framför tåget snarast. Jag ska bli fit. Fett jävla fit. Med start imorgon. Nu: Wallander och ännu mer kanelbullar.

Ikväll såg vi förhandsvisningen av Dirty Dancing. Fett posh, i know, det är så det blir ibland.

Jag är trött som en gris och ska bara klippa ner mina ögonbryn (true story) innan jag går och lägger mig. Imorrn är det helg! Fem av fem!